Förra helgen var vi på bäverjakt. Och min hjärna har tydligen inte släppt det där ännu. Bäverjakten var egentligen bäverspaning med Studiefrämjandet. Bäverjakt låter mer safari. Vi ville göra något som var “out of the box”. En kväll som inte bestod av bio + resturang. Vi fick vad vi betalade för.
Vi hade en guide som visade oss spår av bäver. Bäverbon och bäverpinnar. Guiden sa att om vi var riktigt tysta så kanske vi till och med kunde få se en bäver! Han hade själv sett 10 stycken i sin bäverkarriär.
Vi såg tre stycken. Och bäverguiden missade alla tre, stackarn.
Alla var tysta och smög omkring för att inte störa. Alla utom en familj. Ett pensionärspar med dotter och svärson. De var helt dumma i huvet! Dottern var värst. Hon trodde att hela utflykten gick ut på att häckla bävrarna.
“Men vad är det här för ett litet SKRUTTBO!!”
“Men GUD vad stökigt de har det”
“De där bävrarna äter tydligen vad som helst! INGEN ORDNING ALLS!!”
Sedan skrek hon på sin stackars pappa hela tiden, som om han vore förståndshandikappad. Eller, vi tyckte att det var “Stackars pappa” tills vi såg honom klättra upp PÅ ett bäverbo och börja kasta bort pinnar som han inte tyckte passade in. Tror inte bävrarna var så himla glada över att ha en stor fet pensionärsfot i vardagsrummet helt plötsligt. Pensionärssvin!
Svärsonen sprang omkring med sin nya coola kamera och försökte få “den bästa bilden”. Han sa emot den stackars guiden och snackade non stop om sina föräldrars lägenhetsbyte.
Idiotfamilj!
Men att se livs levande bäver bara en halvtimme från stan var coolt! Så coolt att jag nu en vecka senare fortfarande drömmer om dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar